Idag när jag satt vid pappas dator och tog bort mina gamla bilder så hittade jag flera stycken på mina gamla hästar. Jag blev väldigt rörd då när jag såg dem, men nu. Ja nu. Det är helt sjukt. Jag satte på en av mina spellistor på spotify medan jag tittar på bilderna igen och samtidigt som You'll be in my heart med Phil Collins spelas så kommer bilderna på Herta och Lace fram.
Och shit. Jag kunde inte hejda dem.
Tårarna. De bara rinner och rinner. Eller forsar är väl en bättre benämning, för det är precis det de gör. De forsar fram. Och alla känslorna som jag kände när vi var tvungna att ta bort dem kommer fram igen. Jag känner lukten av Herta. Jag kan känna hennes huvud i mina händer. Precis som det kändes när vi var på Strömsholm och den tyska veterinären med låg röst berättade för mamma om skadan och att det inte fanns något de kunde göra. Jag hör hans röst inne i mitt huvud, jag känner lukten av Herta, jag hör hennes gnäggning, jag kan höra Lace's gnäggning.
Aaaaaaaaah! Jag har alltid saknar Herta och jag har haft svårt att prata om henne. Men jag trodde aldrig att saknaden kunde vara såhör stor. Lace betydde jättemycket för mig men Herta var verkligen något speciellt. Jag vet inte varför men hon är verkligen den som jag saknar mest, den som betydde mest. Jag saknar dem så det gör ont.
Förlåt Lace.

Jag ser knappt vad jag skriver längre. Det gör verkligen ont. Herregud, jag skulle ge så fruktansvärt mycket bara för att få en dag med Herta och Lace. Bara få se dem. Känna deras päls under mina fingrar. Få dra in deras lukt och känna deras mjuka mular mot handflatorna. Eller bara få se Hertas ögon igen. Jag skulle kunna ge så mycket. Ni anar inte...
 

älskade, älskade, underbara, underbara <3



Ni underbara, älskade mina tårar kommer att sluta rinna
mina minnen kommer att blekna
men ni kommer föralltid att vara i mitt hjärta
jag älskar er till stjärnorna och tillbaka