När jag kom hem från skolan idag så gick jag, efter att jag slutat prata med Malin i telefonen, in och tog en macka och precis när jag har ätit upp den så kommer Tove inspringandes och ropar att Soldier är borta. Va? säger jag och mamma i munnen på varandra och då svarar hon att "han är borta, han är inte i hagen." Jag kastar på mig ett par överdragsbyxor, jacka, skor och mössa. Utrustar mig med en pannlampa och en ficklampa och springer ut för att leta efter min bortsprungna häst.
Väl ute så ropar och visslar jag, som jag brukar när jag tar in honom från hagen. Och självklart så kommer han inte. Tove, jag, Fanny och Fannys kompis springer bort och kollar hagen och borta vid den lilla trädungen så hänger den översta tråden som ett U mellan två stolpar. Vi försöker då att kolla i snön vilket håll han kan ha gått åt men spåren är väldigt röriga och går åt alla håll och kanter. Jag ser ett som är på sidan av vägen och springer utmed det runt området men det försvinner snart och jag får ge upp det försöket. Vid det här laget har jag hunnit måla upp en massa olika scenarion i mitt huvud som kan ha skett. Bl.a. att han har sprungit ner till "stora" vägen och blivit påkörd. Eller att han har sprungit in i skogen och fastnat med hoven mellan två stenar. Eller att någon har stulit honom.
Jag fortsätter gråtandes att springa runt och leta. Längs vägen, i djupsnön på åkrarna och kollar på grannarnas tomter. Att ropa gick bra men alla som har försökt vissla när de gråter vet hur svårt det är... Efter ca. tio minuter känner jag plötsligt hur mina ben viker sig och jag ramlar ihop på vägen och bara gråter. Jag gråter av rädslan att han är borta, att jag inte får se honom igen. En liten stund senare kommer Tove fram till mig och jag ställer mig upp innan vi börjar leta tillsammans. Fanny och hennes kompis går mot stallet och Tove och jag bort ifrån det och upp på området. Vi letar i ytterligare fem minuter och nu är jag redo att bryta ihop igen. Jag gråter fortfarande men jag får bara gråtattacker emellanåt. Just som jag känner hur jag börjar hyperventilera igen så tycker jag att jag hör Fanny ropa och jag lyssnar spänt och jo visst. Fanny ropar att de har hittat honom. Jag blir så lättad och glad att jag börjar gråta igen. Jag springer det fortaste jag kan till stallet och där inne står Soldier i boxen. Jag rusar in till honom och i princip kastar mig om halsen på honom, drar några djupa, skakiga andetag och bara luktar på honom. Han verkar inte riktigt förstå varför all uppståndelse men ställer sig och blåser i ansiktet på mig och jag får en till gråtattack. Den här gången är det glädjetårar och jag känner mig så glad att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Fanny säger att hennes kompis mamma (hon skulle hämta fannys kompis) såg honom stå utanför stallet och titta in, när hon åkte runt hörnet.

Tove sa att hon aldrig har sett mig så rädd förut. Inte heller gråta så mycket glädjetårar.
Hon sa också att när jag bara föll ihop och låg och grät så blev hon riktigt rädd. Hon har inte sett mig gråta så mycket sedan vi fick reda på att vi var tvungna att ta bort Herta. Det stämmer. Alltihop. Jag har aldrig varit så rädd förut. Och jag har inte gråtit sådär mycket och häftigt sedan Herta för  fem år sedan.
Jag kan inte beskriva hur rädd jag blev, eller hur det kändes för allt som betydde något var att jag måste hitta Soldier. Det var bara Soldier som fyllde min hjärna.
Och nu står min älskade ponny instängd i sin box ute i stallet. :)