malinjennybirgitta

hejsan alla glada!

Just nu sitter jag uppe i klassrummet och väntar på att lektionen ska ta slut. Jag har precis anmält mig och blivit godkänd av Olle (min lärare) att få åka till miljötinget den 30 oktober - 1 november. Så jag har precis klickat ner sidan där man väljer workshops. Trevligt, trevligt!
Idag har det väl inte hänt så himla mycket, men jag bara måste berätta för er om min dröm som jag drömde inatt.

Jag har precis varit ute i stallet och gett hästarna kvällsmaten så jag sitter inne vid köksbordet och pluggar, matte tror jag, och plötsligt känner jag att det luktar bränt och rök. Precis som om det brinner. Jag tittar ut genom fönstret och upp mot stallet och blir genast bländad av de stora gul-orange lågorna som slickar stallväggarna och bildar en enorm svart rökspiral som stiger mot natthimlen. Jag skriker till mamma att hon ska ringa brandkåren och säga att det brinner i stallet, men mamma svarar inte. Inte pappa. Tove eller Fanny heller. De är inte hemma längre, de har gått upp i rök. Jag ringer brandkåren och säger: Stallet brinner! Kom fort! Jag heter Malin Forsberg. Jag hör rösten som säger: "okej, vi kommer." Och sedan springer jag ut för att hjälpa hästarna att komma ut. Men när jag kommer upp dit ser jag att det står en person utanför stalldörren. Hon har ett stort flin på läpparna och jag vet vem det är men kan inte placera ansiktet.
Jag hör hästarna gnägga och försöker att ta mig in, men tjejen (som jag nu har insett är min vän(!?)) ställer sig hela tiden ivägen och hånskrattar. Jag skriker, slår, och ropar lugnande ord till Soldier, men det är såklart i onödan. Jag försöker flera gånger ta mig in men hon låter mig inte komma in och snart har hela stallet brunnit ner, hästarna gnäggar inte, tjejen är borta och det är plötsligt dag.
Jag sätter mig ner i gräset och känner mig alldeles tom. Jag känner tårarna som rinner nerför mina kinder. Det är då han kommer. Han kommer och försöker att trösta mig, försöker krama mig och få mig att lyssna. Men jag bara gråter och skriker om vartannat. Jag ropar på Soldier. Och namnet på tjejen som jag trodde var min vän.

Jag vaknar av klockan och är alldeles blöt av tårar. Men det värsta är att drömmen kändes så verklig och jag är alldeles säker på att det har inträffat i verkligheten. Usch , det har jag inte lyckats få ur huvudet än...

Nej, nu måste jag springa till nästa lektion

                                                                             Vi hörs!