aaaaaah!

Jag blir galen. Det är något som fattas, jag saknar det så oerhört. Jag behöver det verkligen just nu. Jag måste få känna den där känslan igen, den som fattas. Om det nu är en känsla. Jag har faktiskt ingen aning, jag vetbara att det är något som fattas. Något som i sin brist på närvaro har börjat äta mig inifrån. Om jag inte kämpade så för att inte börja hyperventilera eller få panik just nu så vet jag inte vad jag skulle göra. Jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken, men jag vet inte varför. 
Den där dumma känslan av ensamhet och tomhet kommer krypande, men samtidigt kan jag inte jämföra den här känslan med tomhet och ensamhet... Jag hatar verkligen det här just nu.
Men det värsta är att jag inte har en ingen aning om vad det är som fattas.